Det finns många saker att knacka på i Netflix The Sandman. Det finns något mycket svagt skådespeleri i de senaste fyra avsnitten, en kvinna som vaknar upp ur en hundralång koma, helt anpassad som person, och inte alls tillräckligt Gregory the Gargoyle. En del av The Sandman som bara fungerar är Jenna Coleman som en könsflippad Constantine. Istället för att spåra upp den legendariska DC-karaktären John Constantine i The Sandman avsnitt 3″Dream a Little Dream of Me”, träffar Dream (Tom Sturridge) Johanna Constantine (Jenna Coleman). Berättelsen förblir i princip densamma, men vi får glädjen att se Coleman tugga i sig landskap. Enligt min extremt ödmjuka åsikt är det en win-win för Sandman-fans.
Netflixs The Sandman är en kärleksfull anpassning av Neil Gaimans serietidning med samma namn. De första avsnitten av serien är faktiskt ganska bra på anpassningar av den grafiska romanens tidigaste nummer. Vi möter Dream, aka Morpheus, en av de ändlösa. Han och hans odödliga syskon styr över idériket som Döden (Kirby Howell-Baptiste), Desire (Mason Alexander Park) och Despair (Donna Preston). Drömmen härskar specifikt över Dreaming, en plats dit vi människor i den vakna världen går när vi sover. Dream är också ansvarig för att skapa och övervaka alla drömmar och mardrömmar som någonsin skapats.
Det vill säga Dream är ansvarig för Dreaming tills han tillfångatogs av en ockultist vid namn Roderick Burgess (Charles Dance) 1916. Burgess tror han förslavar Dreams syster Death så att han kan återuppliva sin avlidne son och även göra anspråk på odödlighet för sig själv. Istället kastar hans handlingar drömmen i tumult. Människor somnar och vaknar aldrig eller tycker att det är omöjligt att somna. Burgess håller Dream fången i ett sekel. Under den tiden stjäl Burgess gravida älskare Ethel Cripps (först spelad av Niamh Walsh och senare av Joely Richardson) Dreams tre makttotemer och Burgess egen jävla son tar kontroll över godset. En slumpmässig olycka befriar Dream. Problemet? För att återuppbygga Dreaming måste han spåra upp de tre totems Ethel stal.
Foto: Netflix
Först på Dreams lista? Hans påse med sand. Som det råkar är väskan nu i händerna på den ockulte detektiven och kungliga exorcisten Johanna Constantine. I serierna hade John Constantine lämnat väskan med ett knarkex. Tillsammans hämtar Dream och Constantine det. Bara det finns en hicka. Rachel, ex-flickvännen är nu bunden till väskan och kommer att dö utan den. (Hon dör också på grund av det. Det går inte att rädda henne.) Dröm ger henne en sista söt dröm så att hon kan dö lycklig och tar bort Konstantins mardrömmar om hans första stora misslyckande.
Både avsnittet och numret av Sandman handlar om vibbar. Sandman går in i en beprövad DC-karaktärs värld och båda karaktärernas gotiska energier kolliderar. Även om jag kan se några hardcore-fans ta illa upp med Coleman som spelar en kvinnlig version av karaktären, jag vet inte om genderflip är värt att vrida om handen. Den största förändringen i historien är att Rachel inte längre är en knarkare, utan totalt oskyldig. Och det är inte så att vi inte redan har sett två skådespelare ge oss två väldigt olika syn på John Constantine. Han har spelats i film av Keanu Reeves och på TV av Matt Reeves. Varför inte låta Jenna Coleman ta ett hugg?
Den andra anledningen till att Jenna Colemans version av Constantine fungerade för mig i The Sandman är att Coleman är ett geni när det kommer till denna mörka fantasy-genre. Hennes första stora huvudroll var i Doctor Who. I både den serien och The Sandman måste skådespelarna på ett övertygande sätt förankra det känslomässiga dramat mot vilda CGI och lore, samtidigt som de är karismatiska för att poppa mer än de läskiga monstren på skärmen. Som Johanna Constantine gör Jenna Coleman allt det och mer. (Det skadar inte att Gaiman tog namnet från John Constantines förfader Johanna, som Coleman senare spelar i serien.)
Så, nej, jag är inte arg på Jenna Coleman som en könsböjd Konstantin. Jag tror faktiskt att det är en av de starkaste delarna av The Sandman. Jenna Coleman är en mörk fantasi-och slingrig sci-fi-drottning. Det här är den genre hon spelar bäst och hon attackerar den med häftig grymhet i The Sandman.